Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

Krönika

Vacker, klimatsmart – och överraskande billig: En skog att älska

Skogsvy

Foto: Skogenbild

Den som är ute efter snabba cash ska slutavverka skogen tidigt. Men den som vill ha en vacker och spännande skogsmiljö, gynna den biologiska mångfalden och öka mängden lagrat kol ska göra tvärtom: öka omloppstiden. Det behöver inte alls bli dyrt.

För ett år sedan besökte jag en häradsallmänning i Uppland. Jag var på så gott humör. Det var sol och ett par plusgrader. Runt mig sjöng rödhake, taltrast och bofink. Men det var något mer. I en glänta mellan några grova träd slog det mig att själva skogen var en glädjekälla. Den påminde om min barndoms skogar.

När man pratar om framtidens ’snabbare’ skogsbruk är det inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss

De hyggen jag passerade var ordentligt planterade, ungskogarna röjda, de medelålders skogarna genomgallrade och gammelskogen grov. Ändå fanns spänningen här. Jag tänkte på den fastighet där jag jagar, som ägs av ett skogsbolag. Där finns nästan bara yngre och medelålders skog. I älgdrevet slår man sig fram i ogenomtränglig ungskog – eller snubblar på toppar och grenar i nygallrade skogar. På vägpassen stirrar man in i en vägg av ungskog. Den skogen är också välskött. Men den är ful.

Diagram över areaandel under 45 år.

När du höjer omloppstiden sänker du också andelen ful skog.

Det är omloppstiden som är skillnaden mellan de två fastigheterna. Allmänningen med den spännande skogen bedriver ett närmast ålderdomligt skogsbruk. Skogen får bli tio till 20 år äldre än bolagsskogen innan den slutavverkas. Den lilla skillnaden påverkar hela skogslandskapet. Det blir mer gammal skog och mindre fulskog.

Fulskog? Ja, det är all den där skogen som är tråkig att gå i och tråkig att se på. Täta, ogenomträngliga ungskogar där lövslyet slår i ansiktet. Nyröjda ungskogar med slippriga träd som ligger på marken. Täta, gröna väggar med ogallrad gran. Nygallrade skogar med djupa hjulspår och toppar och grenar på backen.

Lite äldre, färdiggallrade skogar är däremot finskog. Likaså den gamla, slutavverkningsmogna skogen. Det visar den samlade forskningen om vilken skog människan uppskattar. Men ju kortare omloppstid, desto högre andel fulskog. Det kan vara värt att tänka på när man pratar om framtidens ”snabbare” skogsbruk. Det är inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss. Visst skulle många av oss hellre se en motsatt utveckling. Men vad kostar det skogsägaren att hålla skogen tio eller tjugo år extra?

Historiskt har det funnits två skogsekonomiska skolor. Den ena menar att skogsbruket ska maximera kassaflödet från skogsinnehavet. Kassaflödet, det är alla intäkter minus alla kostnader – utan att man räknar med någon ränta. Marken är den begränsande faktorn. Den ska leverera så mycket pengar som möjligt.

Fel, fel, fel, säger supportrarna till den andra skolan: skog är vilken ekonomisk placering som helst. Pengarna ska flyttas till annan verksamhet om de ger högre avkastning där. Skogen ska skötas så att den ger högst förräntning på kapitalet – den ska ge ett så högt nuvärde som möjligt. Den som vill ha högt kassaflöde producerar mycket och grovt välbetalt sågtimmer. Det innebär långa omloppstider och höga virkesförråd.

Den som vill maximera nuvärdet ska tvärtom ha låga virkesförråd – det ska inte stå en massa overksamt kapital i skogen. Av samma skäl ska det vara korta omloppstider. Pengar i handen i dag är mer värda än pengar om tio eller 50 år.

I dag dominerar nuvärdesskolan helt. Men Domänverket – nuvarande Sveaskog – styrdes i princip efter högsta kassaflöde så sent som på 1960-talet. Kronoparkerna i Götaland och Svealand stod då svällande fulla av virkesrika pelarsalar. Det var riktig skog det!

Sedan fick Domänverket nya statliga direktiv. Man skulle gå över till högsta förräntning av kapitalet. På flygbilder från 1970-talet kunde man direkt peka ut Domänverkets marker. Det var de med alla nya hyggen.

Domänverket slussade pengar från den ”olönsamma” skogen till nya spännande projekt – Domänturism och italienska trähus var omtalade exempel.

Men den gamla räntestriden ger inte svar på min fråga. Jag kontaktar därför Ola Lindgren. Han är jägmästare och konsult åt många stora skogsägare. Strategisk avverkningsplanering är hans specialitet.

Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet

– Vi börjar med det enskilda beståndet, säger Ola pedagogiskt och pekar på en kalkyl han gjort för tall på medelgod mark.

Den genomsnittliga volymproduktionen per år ökar upp till ungefär 80 år. Sedan ligger den kvar på samma nivå upp till ungefär 100 år, därefter sjunker den lite. Den skogsägare som vill maximera sin volymproduktion ska alltså slutavverka skogen någon gång mellan 80 och 100 år. Men det är ett flackt optimum även utanför det intervallet – det är ingen större förlust i kubikmeter om man slutavverkar skogen ytterligare tio eller till och med 20 år senare.

Om skogsägaren istället vill maximera kassaflödet ska beståndet slutavverkas vid ungefär 100 år. Men även här är det ett flackt optimum. Det är ingen större förlust om man förlänger omloppstiden tio eller 20 år över brytpunkten. Inte heller om man skulle klippa beståndet lite tidigare, vid 90 år eller till och med vid 80 år.

– Så här långt är det ganska enkelt, säger Ola. Men om skogsägaren vill maximera nuvärdet blir det knepigare. För att kunna jämföra intäkter och kostnader som faller ut vid olika tidpunkter måste vi ha en kalkylränta. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Den skogsägare som värderar dagens pengar mycket högre än pengar som faller ut om 20 eller 50 år ska räkna med en hög real kalkylränta. Tar vi till exempel fyra procent, blir det en kort omloppstid, skogen bör slutavverkas redan vid 60 år för att ge maximalt nuvärde. Det låter ungt, och det är inte heller riktigt tillåtet enligt nu gällande skogsvårdslag. Man måste vänta ytterligare fem år i söder och tio år i norr. Men det är stor skillnad mot den gamla lagen; före 1993 fick ett sådant här tallbestånd avverkas först vid 90 år.

Om skogsägaren däremot nöjer sig med en procents ränta är slutavverkningsåldern inte så viktig. Det maximala nuvärdet ligger visserligen vid 80 år, men det är nästan samma nuvärde ända upp till 100 år.

Fast i praktiken optimerar man avverkningarna på hela skogsinnehavet. Ola har räknat på ett större skogsinnehav i södra Sverige. Kalkylen gjorde han med Indelningspaketet, ett verktyg för att planera avverkningarna på ett innehav så att de ger högsta totala nuvärde. I princip alla större skogsföretag använder Indelningspaketet. Fastigheten i Olas exempel har ett par tusen hektar skog, ganska lite gammal skog och det är ganska bördig mark. Två alternativa omloppstider ingår i kalkylen: 70 år respektive 90 år.

– Den totala avverkningsvolymen blir fem procent lägre med 90 års omloppstid än med 70 år, säger Ola. Men de kubikmetrarna är inte försvunna. De står kvar och väntar på att avverkas när det är dags. Det samlade kassaflödet från fastigheten blir däremot högst med 90 års omloppstid, fem procent högre än om skogen slutavverkas vid 70 år. Det beror framförallt på att de avverkade träden i genomsnitt är grövre.

Men så kommer då det här med nuvärde – där vi räknar med ränta. Med en hög ränta, fyra procent, är den korta omloppstiden mest lönsam – skogsägaren förlorar ganska mycket, åtta procent i nuvärde, med att gå upp till 90 års omloppstid. Nöjer sig skogsägaren däremot med en procents ränta är 90 års omloppstid mest lönsamt – men skillnaden är liten.

Men anta att skogsägaren vill ha 2,5 procents ränta – det är lite avbranschstandard i dag när man räknar på skogliga investeringar. Då blir 70-årsalternativet åter lönsammast. Men nuvärdet är bara tre procent högre än med 90 års omloppstid.

Tre procent? Det är ju felräkningspengar. Och för den lilla kostnaden skulle vi få en avsevärt trevligare skog.

Men så faller ögonen på nästa rad i Olas analys: ”För att få en någorlunda jämn avverkningsnivå ’smög’ jag in det nya avverkningsprogrammet – jag högg en del bestånd trots att de inte riktigt var 90 år. Hade vi satt upp en absolut 90-årsgräns redan i dag skulle det inte blivit några slutavverkningar de första tio åren. Då hade nuvärdet blivit 30 procent lägre än med 70 års omloppstid.”

Då är det inte längre felräkningspengar. Men även med den reservationen så kvarstår fakta: om vi i dag börjar styra skogen på den här fastigheten mot 90 års omloppstid i stället för 70 år så kommer det förhållandevis snabbt leda till en trevligare skog för både människor och djur. Och kostnaden är i princip försumbar.

Tänk om svenskt skogsbruk drivs mot korta omloppstider bara för att tjäna en spottstyver? För tre procents skillnad är ju en bagatell om man ser på alla andra felkällor i kalkylen.

Man borde räkna på fler fastigheter. Vad kostar det med en längre omloppstid på skogsinnehav med mycket ungskog? Och på innehav med mycket gammelskog?

Den här sortens kalkyler har mig veterligen inte gjorts. Kanske är resultaten generella. Tänk vilken debatt vi skulle få. Jag ser löpsedeln framför mig: ”Skogsnäringens girighet förstör vår skog”. Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet och därmed hela svenska folket.

Risken för stormskador ökar med ökad omloppstid. Men den kan delvis motverkas med en klok skötsel. Dessutom: de pengar man plockar ur skogen med en kortare omloppstid är inte heller säkrade. Domänverket ökade avverkningarna – och satsade pengarna på turism och italienska trähus. Det blev inga kassasuccéer, som den minnesgode kanske erinrar sig. Tvärtom. Och den skogsägare som avverkat skog de senaste åren och satsat pengarna på börsen har fått se ett fritt fall.

Rotröta är en annan invändning. Den är berättigad. Den skogsägare som vill ha längre omloppstider bör därför skydda granskogen vid gallringarna – kanske bara tillåta vinteravverkning och även underväxtröja på vintern. Men det bör man göra ändå.

Många privata skogsägare har redan i dag långa omloppstider. En anledning är just deras önskan att skogen inte bara ska leverera mycket pengar utan också mjuka värden. Generationsskiftena tvingar ofta fram en annan strategi. Då är det oftast en marknadsvärdering av skogen som gäller. Den köpare som räknar med kraftiga avverkningar kan ofta betala mest – och styr därmed marknadsvärdet uppåt. Så även om fastigheten behålls inom släkten så vill medarvingarna ha sin del nu, inte i en framtid. För att klara likviditeten är den gamla skogen då i fara.

Men för de allmänt ägda skogarna borde ett skogsbruk med relativt långa omloppstider vara högintressant. För stiftskogar, kommuner – och självklart för statliga Sveaskog.

Tänk om man kunde engagera ägarna (du och jag) i en folkomröstning med frågan: vill du ha en vackrare skog som samtidigt ger en högre volymproduktion och högre långsiktig ekonomisk avkastning? Medborgarnas svar skulle bli ett rungande ja, ja, ja! Speciellt om man i valsedeln kunde få in en mening om att den nya skogsskötseln också binder in avsevärt mer kol än dagens skogsbruk.

Ja, kanske skulle opinionen inte nöja sig med de allmänt ägda skogarna...

TEXT: Carl Henrik Palmér

Klimatsmart omloppstid kan ge bra betalt

En fastighet på 1 000 hektar sköts med 90 års omloppstid istället för 70 års. Då ökar det genomsnittliga virkesförrådet per hektar med 30 kubikmeter på 30 år.

En kubikmeter virke innehåller cirka 250 kg rent kol (inklusive toppar, grenar och rötter). Med 90 års omloppstid får då fastigheten ett förråd av kol inbundet i stående skog som är 7 500 kg högre per hektar än med den kortare omloppstiden. Totalt för hela fastigheten blir det 7 500 ton. Koldioxid består till 27 procent av kol. Med den längre omloppstid har alltså fastigheten dränerat atmosfären på 27 480 ton koldioxid.

Koldioxidskatten är i dag runt 1 kr/kg koldioxid. Till detta kommer en utsläppsrätt, som kostar cirka 25 öre/kg koldioxid. Samhället anser alltså att ”miljöskadan” av ett extra kilo koldioxid i atmosfären är 1,25 kr. Det innebär att samhällsnyttan av förrådsökningen på vår fastighet är 1,25 kr x 27 480 000 kg, det vill säga drygt 34 miljoner kronor.

I dag finns det ingen affärsform för att ersätta markägaren för denna klimatinsats. Men det diskuteras och kan då bli ytterligare ett argument för att öka skogens omloppstider.

Carl Henrik Palmér

Fristående journalist, författare och debattör.

Carl Henrik Palmér är jägmästare och har tidigare arbetat vid bland annat Skogsstyrelsen och Skogforsk. Är sedan 1997 frilansande redaktör, journalist och författare i det egna företaget Areca Information AB. Ledamot i Kungl. Skogs och Lantbruksakademin.