Vi har gjort Sveriges skogar och skogsägare rikare sedan 1912. Våra erfarna rådgivare hjälper dig – oavsett om du vill maximera intäkter, jakt eller naturvärden.

De tog vår skog

Marianne och Lars Bertil Langered.

Foto: Sverker Johansson

Liksom sin mor ville Marianne Langered inte hugga sin vackra skog i onödan. Då tog myndigheterna den. "Hade vi brukat skogen hårt hade vi haft den kvar", säger hon. "Vi straffades för att vi ville bruka skogen varsamt."

På Skogsstyrelsens karta är mönstret tydligt. Skogsfastigheterna ligger som långa band över dalen. Några fulla av röda nyckelbiotoper eller gröna reservatsmarkeringar. Andra utan en enda markering. De skogsägare som bedrivit ett aktivt skogsbruk behöver inte avstå mark till naturvården. Men de som låtit skogen stå blir av med skogen – eller möjligheten att bruka den.

– Det känns så oerhört orättvist, säger Marianne Langered. Hon och hennes man Lars Bertil står på grannens hygge och tittar på det som nyss var deras skog. Och det är svårt att inte hålla med dem: att den står där som ett monument över att varsamhet straffar sig.

De blev av med halva skogen. Sedan blev de av med möjligheterna att bruka stora delar av den kvarvarande skogen

Det började för några år sedan. Familjen ville göra en mindre avverkning. Men när deras nya skogsförvaltare Claes Hallgren på Skogssällskapet körde fastigheten mot myndigheternas register blinkade datorskärmen röd.

– Halva fastigheten var planerad att bli naturreservat. Etthundrafemtio hektar. Men ingen hade pratat med oss innan så det blev en ren chock.

Ersättningsfrågan var en märklig process, tycker Marianne Langered.

– Staten erbjöd en summa som Claes Hallgren och hans konsultkollega direkt underkände. Vi fick väldigt bra hjälp av Skogssällskapet som förhandlade upp budet med nästan fyrtio procent! Men det visar ju också att staten lade ett rent skambud. Alla kanske inte vet att de kan få den här hjälpen, då handlar det ju om mycket stora summor som de kan bli lurade på.

Resten av skogen då? Mycket blev nyckelbiotop – och därmed vill ingen befatta sig med virket. I praktiken har en död hand lagts över skogen.

– Det är tufft, menar Claes Hallgren. De blev av med halva skogen. Sedan blev de av med möjligheterna att bruka stora delar av den kvarvarande skogen. Vi har begärt ny bedömning på ett par av nyckelbiotoperna, men beslutet står kvar. Trots att det finns stora delar som utan tvekan går att bruka med varsam hand.

Det är inga små nyckelbiotoper. Vi går en sväng i en tolv hektar stor biotop och konstaterar att skogen fläckvis har fina naturvärden med någon enstaka väldig torraka och äldre tallar med brandljud, men också att stora arealer består av trivial tallskog i 60-årsåldern med stort behov av gallring.

– De delarna vill vi gärna bruka. Men det är stopp. Den här nyckelbiotopen vill staten möjligen köpa. Men pengarna räcker inte just nu, säger de. Det finns finare objekt.

– Och jag tänker ändå inte sälja mer nu, säger Marianne Langered. Även om den inte kan brukas. Det är mina rötter i Sysslebäck det handlar om, skogen som mina förfäder ägt sedan 1600-talet. Och det kanske kommer andra tider.

På andra sidan vägen ligger grannens skog. Det är samma typ av skog som nyckelbiotopen. Men ordentligt genomgallrad. Inga torrakor och inga lövträd syns till i den glesa tallskogen.

Och det ryktas att man – i det tysta – kan köpa tjänsten ”biotophuggning” i västra Dalarna och norra Värmland. En gallring behöver inte avverkningsanmälas. Och då kan man hugga bort den värdefulla natur som annars skulle hota ett fortsatt ägande eller brukande.

– Så ska det ju inte behöva vara, säger Marianne Langered. Då är det väl något som är fel. Eller hur?

Ta inte statens bud – du kan förlora miljoner

Två exempel ur verkligheten:

Mellannorrland 2008

Skogsägaren ska avstå skog till ett naturreservat. Staten erbjuder låg ersättning. Skogssällskapet skriver upp ersättningen för det lövtimmer som staten räknat på som – massaved! Dessutom fastställs mera korrekta kostnader för avverkning och skogsvård. En utdragen förhandling vidtar och ersättningen höjs från 850 000 till 2,7 miljoner.

Södra Götaland 2007

Stort intrång på stor fastighet. Skogssällskapet slår hål på statens värdering, tar fram mera vederhäftig statistik och får också gehör för färre restriktioner inom det blivande naturreservatet. Priset höjs från 19,1 miljoner till 27 miljoner.

– Ta alltså hjälp, säger Ulrik Abelson vid Skogssällskapet. Och tänk på att det sällan är bråttom, även om din motpart gärna säger det – under de senaste åren har fastighetspriserna stigit väldigt mycket varje år. Dessutom har virkespriserna stigit. Det gäller att få del av prisstegringen.

Johanna From

Regionchef Johanna From ser inga möjligheter att vara rättvis – naturvärdena ska skyddas där de finns.

5 Frågor till Skogsstyrelsens regionchef Johanna From

Var finns drivkraften hos en skogsägare att driva ett varsamt skogsbruk om man riskerar att förlora hela eller delar av fastigheten?

– Nu är det ju gudskelov få skogsägare som drabbas så hårt, jag måste nog ta det från början...

Johanna From talar länge om det demokratiska beslutet att produktions- och miljömål ska väga lika och om Skogsstyrelsens ansvar att värna det demokratiska målet, samt om att det är marknaden och inte Skogsstyrelsen som inte vill handla med virke från nyckelbiotoper.

Och var finns drivkraften att varsamt bruka skogen om den riskerar att tas ifrån en?

– Det är en frihet under ansvar att äga skog, vi värnar till exempel produktionsmålen om vi ser att de riskeras och miljömålen där vi ser att de riskeras.

Men den enskildes drivkraft...?

– Ja...det är i så fall att uppfylla de demokratiska mål vi gemensamt har satt upp.

Har du hört talas om så kallade ”biotophuggningar”, där man gallrar bort blivande naturvärden?

– Nej, det väcker stark oro hos mig att höra att något sådant skulle förekomma.

Kan du förstå om skogsägare tar till sådana åtgärder hellre än att förlora skogen?

– Nej.

I Nästa Skogsvärden, Mer om nyckelbiotoper och avsättningar.

TEXT: Sverker Johansson