Nationellt skogsprogram kräver bred förankring

Regeringen vill skapa ett nationellt skogsprogram för Sverige. – En verkligt god idé, säger Skogssällskapets vd Svante Scherman. Men utan en bred förankring – utanför de traditionella aktörerna i skogsnäringen – riskerar programmet att bli verkningslöst.

Sverige behöver ett nationellt skogsprogram, anser landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Därför låter han nu Skogsstyrelsen göra en förstudie. Enligt landsbygdsministern måste vi skapa flera jobb på landsbygden och en hållbar utveckling i hela landet.

– Skogen och jobben i skogen spelar där en avgörande roll, säger han. Jag ser ett nationellt skogsprogram som ett verktyg för en hållbar landsbygd med fler jobb och tillväxt i skogen.

Skogsstyrelsens förstudie ska enligt landsbygdsdepartementet ”innehålla en jämförelse med andra länder, utveckling av verktyg för att ta vara på framtidens möjligheter samt identifiering av hinder för ett hållbart skogsbruk. Studien ska också ge underlag för bedömning om ett nationellt skogsprogram är ändamålsenligt och kostnadseffektivt.”

– Tanken är god, säger Skogssällskapets vd Svante Scherman. Jag sympatiserar med den. Skogen är viktig för Sverige, och den är en av de svenska basnäringar som verkligen har en chans att överleva och utvecklas.

– Ett nationellt skogsprogram skulle ge möjligheter att agera samordnat med en gemensam plattform som utgångspunkt. Men en bred förankring är fullständigt nödvändig. Utan medverkan och förankring utanför den traditionella skogsnäringen riskerar projektet att tappa genomslagskraft.

I enkätsvaren här intill kan man ana olika uppfattningar om vad som är en ”bred förankring”. Ska skogsprogrammet förankras hos aktörer med koppling till skogsnäringen, eller till aktörer från flera samhällssektorer? Svante Schermans uppfattning i frågan är tydlig: så bred förankring som möjligt.

Flera konfliktpunkter

Frågan hur brett ett framtida skogsprogram ska förankras är inte den enda kontroversiella för regeringen att hantera, enligt Svante Scherman som pekar ut tre punkter där han tror att det kan hetta till i debatten.

– Hur får vi ett mer mångsidigt brukande av skogen, med tydligare utgångspunkt i olika skogsägares mål? I dag ställs trakthyggesbruk och så kallat kontinuitetsskogsbruk ofta mot varandra, men utmaningen ligger snarare i att få ett mer mångsidigt brukande genom att hitta balansen mellan de två – och kanske rentav något ytterligare som inte ens finns på banan ännu. I dag hävdar företrädare för skogsindustrin och skogsägarna att trakthyggesbruk är den rationella och ekonomiskt kloka metoden. Men motståndare till den åsikten finns och de blir fler både i Sverige och i omvärlden.

– En andra tänkbar konfliktpunkt är vad som är tillräckligt bra naturvård. Flera hävdar att naturvård i grund och botten är en fråga om attityd, en inställning att det är viktigt och rätt att värna naturvärden. Det är viktigt att åtgärder avseende naturvård, kulturvård med mera bygger på vetenskapliga rön så långt det är möjligt, men förutsättningen för att omsätta dem i praktisk handling är att rätt attityd finns.

– En tredje, eventuell, konfliktpunkt tangerar äganderätt och allemansrätt. Vem har rätt att bruka marken, och på vilket sätt?

Jämföra med andra länder

Enligt direktiven ska Skogsstyrelsens förstudie även innehålla en jämförelse med andra länders skogsprogram.

– Det är relevant, menar Svante Scherman. Skogsbruk är i dag en internationell angelägenhet, och merparten av vår inhemska skogsproduktion går på export. Vad vi gör granskas av vår omvärld.

– Skogen har en särställning i Sverige. Vi producerar mycket stora volymer, antalet skogsägare är sedan länge många och de flesta svenskar, nya som gamla, har en stark relation till skogen. Ett skogsprogram med bred uppslutning och förankring kan bli en viktig ingrediens för att behålla och utveckla skogens särställning i Sverige.

TEXT: Bosse Jönsson