Gränslösa djur – så förvaltar vi vilt över nations­gränsen

Djur bryr sig inte om förvaltnings­områden och nationsgränser – så hur förvaltar man en viltstam som rör sig fritt mellan Sverige och Norge? Det har det svensk-norska projektet Grensevilt satt fokus på. – Studien visar att nära 70 procent av älgstammen i undersöknings­området säsongsvandrar över gränsen. Det behöver vi ta hänsyn till i förvaltningen, säger Maria Falkevik på Länsstyrelsen i Värmland.

Att älgar vandrar över gränsen från Dalarna och Värmland in i Norge är förstås ingen nyhet. Men genom att sätta GPS-sändare på älgar i gränsområdet* har forskare inom projektet Grensevilt kunnat kartlägga hur, när och i vilken omfattning de vandrar.

– Det var en aha-upplevelse som Grensevilt-projektet gav, att vi behöver prata, inte bara med grannarna här i Sverige utan också på andra sidan gränsen. Ta till exempel ett älgskötselområde i norra Värmland där älgarnas vinterbete orsakar stora skador på tallungskogen. För att minska betesskadorna tittar man på inventeringsdata och sätter upp avskjutningsmål. Men, när älgjakten drar igång framåt hösten, då är en stor del av älgarna inte kvar i området utan kanske till och med i Norge, säger Maria Falkevik.

Målet: gränsöverskridande älgförvaltningsområden

Betesskadorna i ett område kan alltså styras av hur älgförvaltningen ser ut 10-50 km längre norrut. Den kunskapen har tillfört ett nytt perspektiv i diskussionerna kring älgstammens storlek och hur den ska förvaltas.

– Det kan ibland uppstå heta konflikter mellan skogsägar- och jägarintressen i ett älgskötselområde där man har helt olika bild av vad som är en rimlig vinterstam av älg. Sedan, när man får en överblick och ser hur älgarna vandrar, då visar det sig att älgstammens storlek är något vi inte kan påverka själva i vårt älgskötselområde, säger Maria Falkevik.

En viktig lärdom av projektet är att om vi ska försöka minska skadorna på skogen, då måste vi också mäta och tolka resultaten på samma sätt i Sverige och Norge.

– Det blev väldigt tydligt i studien att vi använde olika metoder och faktiskt hade helt olika världsbilder av hur det stod till med älgbetesskadorna på skogen.

Är det möjligt att jobba gränslöst med viltförvaltningen?

– Vi har inget på plats ännu, men i och med Grensevilt-projektet finns en modell för hur man skulle kunna göra. Målbilden är att ha ett eller flera gränsöverskridande älgförvaltningsområden, så att en så stor del av älgstammen som möjligt befinner sig inom samma område under hela årsvandringscykeln. Då får vi möjlighet att ta fram inventeringsdata för hela området och ha ett gemensamt underlag att diskutera målsättning och åtgärder utifrån, säger Maria Falkevik.

Fodertillgång och rovdjursangrepp viktiga aspekter

Skogsbruk, jakt och rovdjur – att få till en förvaltning som väger in alla tre aspekter är komplext och det räcker inte att prata om hur många älgar som ska skjutas, menar Maria Falkevik.

– Det gäller att lyfta blicken och ta till fler verktyg. Om man vill minska betesskadorna, då behöver det finnas foder vid den tiden på året när det är som mest kritiskt. Man kan till exempel tillgängliggöra mat genom att gallra på vintern och lämna kvar ris till älgarna. Det kan också handla om att ståndortsanpassa så att du har tall på tallmark och se till att de öppnare, ljusare skogarna med mycket bärris blir vanligare, för då kan du ha en högre älgtäthet också.

Vargens och björnens återkomst har gjort att det krävs kompromisser mellan olika intressen. För idag är verkligheten den att rovdjuren konkurrerar med jägarna om jaktbytet och påverkar storleken på älgstammen.

– Om man släpper de enkla lösningarna och vrider på flera olika rattar går det att få skogsbruk, jakt och rovdjur att funka ihop. Vi behöver jobba med fodertillgång, men också med samverkan över större områden och förebyggande åtgärder mot rovdjursangrepp. Det gäller att vara lite fiffig och proaktiv och ta del av den kunskap som finns, säger Maria Falkevik.