Större öppenhet krävs av både skogsbruk och miljörörelse

Naturrestaureringslagen från EU har väckt stor osäkerhet och oro om hur den ska tillämpas. Som vanligt i den svenska skogsdebatten blir diskussionen ensidig och polariserad. Från Skogssällskapet efterlyser vi en större öppenhet från både skogsbruk och miljörörelse, skriver Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef på Skogssällskapet, i en debattartikel som just nu publiceras på Dagens Industri. Här kan du läsa den i sin helhet:

Enligt EU:s förordning för att restaurera natur ska 20 procent av EU:s land och vatten restaureras innan 2030. Till 2050 ska alla ekosystem i behov av restaurering vara åtgärdade. Initiativet välkomnas av miljörörelsen, men har från skogsbrukets sida väckt oro.

Av Sveriges skogsmark var 9,2 procent formellt skyddad 2023 enligt Naturvårdsverket, och dessutom var 4,8 procent frivilliga avsättningar som skogsägare valt att göra. Dessa områden borde ha goda förutsättningar att restaureras till 2030. Om man som Skogsindustrierna väljer att titta på vilken areal som är undantagen skogsbruk i dag, så hamnar man på hela 25 procent av skogsmarken. Miljörörelsen menar å sin sida att det är irrelevant att räkna in mark som saknar formellt skydd.

Det här menar vi är symtomatiskt för den svenska skogsdebatten. Bilden som förmedlas av lägets tillstånd varierar stort beroende på avsändare. Miljörörelsen lyfter att läget för den biologiska mångfalden är akut, medan skogsbranschen pratar om de förbättringar som gjorts sedan 1990-talet och att utvecklingen pekar åt rätt håll. Som så ofta handlar det om vilka avgränsningar man väljer att göra i tid och rum, för att få stöd för de argument som man driver. Från Skogssällskapets sida skulle vi vilja se större öppenhet för att bredda perspektiven, på både lång och kort sikt.

För hundra år sedan hade skogarna i södra Sverige utarmats efter flera sekel av svedjebruk, krig och gruvdrift. Skogen hade avverkats utan att nya träd planterats och kala ljunghedar bredde ut sig alltmer. Skogssällskapet började som ett initiativ för att restaurera skogarna i södra Sverige, och tillsammans med andra aktörer återplanterades flera hundra tusen hektar skogsmark från 1912 och framåt.

Värt att nämna är att just utarmade ljunghedar i dag är en hotad naturtyp, som man på sina håll arbetar för att restaurera – ett exempel på hur vi behöver stanna upp och utvärdera vilka effekter vi får på vår omvärld. Vi måste vara ödmjuka inför att vi inte vet allt, och hela tiden behöver lära mer genom forskning och kunskapsutveckling.

EU:s restaureringslagstiftning vill bidra till hållbara ekosystem som är robusta, med särskilt fokus på åtgärder som kan avlägsna och lagra koldioxid och förebygga och minska effekterna av naturkatastrofer. I mindre skala är det något som varje enskild markägare har nytta av, och där insatser redan görs i dag och våtmarksrestaurering är ett tydligt exempel.

De senaste hundra åren har nästan en fjärdedel av Sveriges alla våtmarker försvunnit till följd av dikning. Som skogsägare kan man i dag få bidrag som täcker stor del av kostnaderna för våtmarksanläggning. Våtmarker bromsar höga flöden vid stora nederbördsmängder, och dämpar samtidigt effekterna vid torka. De är bra för den biologiska mångfalden och ökar skogens upplevelsevärden. Här har vi alltså restaurering som så tydligt gynnar markägaren, samhället och mångfalden.

Från Skogssällskapets sida ser vi restaurering som en självklar del i arbetet för hållbar resursanvändning. För att fortsätta kunna plocka ut råvara från skogen, som gör det möjligt för oss att bli oberoende av fossila bränslen, måste vi se till att skogens ekosystem är livskraftiga. Samtidigt behöver skogsägare kompensation för att ha ekonomisk möjlighet att utföra restaureringsåtgärder.

Vi behöver också väga in risken att restaureringslagen, när den implementeras, leder till sänkta avverkningsnivåer. Det i sin tur får effekter både för enskilda markägare, som får lägre intäkter från sitt skogsbruk, och för samhället i stort om möjligheten att ersätta fossilbaserade produkter med förnybara från träråvara minskar.

Implementeringen av EU:s naturrestaureringslag måste utformas så att den både gynnar samhället och blir värdefullt för den enskilde markägaren. Här krävs kloka avvägningar och att man klarar av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att alla är med på tåget krävs för att nå målet – ökad biologisk mångfald, kolinbindning och robustare ekosystem.

Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef Skogssällskapet