En sällsynt målmedveten man

Att förvalta och bevara Grönsö i Gryts skärgård är en plikt och en glädje som Pelle Gräslund har ärvt. I dag är han 86 år och fortfarande aktiv och engagerad. Vi hälsar på honom på hans älskade ö. Det är maj månad och slåtterängen står i tidig vårskrud.

Han tar emot på bryggan vid det röda båthuset, sträcker fram en varm hand och ler välkomnande. Skärgårdsklippan tornar upp sig bakom honom. Vi träffar Pelle Gräslund på Grönsö i Gryts skärgård, Valdemarsvik. Han är välkänd i den östgötska och småländska skärgården. På båten ut till ön får vi veta att ”vill man veta något om skärgården ska man fråga Pelle”.

Pelle Gräslund är en 86-årig man som under hela sitt liv har drivits av ett engagemang för natur- och kulturvärden i skärgården. Han har ärvt att sköta sitt Grönsö efter sina föräldrar och farföräldrar, som var stora föregångare som natur- och kulturskyddare. 1974 fick hans föräldrar ett erkännande från Skogssällskapet: ”Karin och Helge Gräslund, Grönsö i Gryts socken, har av Skogssällskapet tillerkänts belöning för oegennyttig naturvårdsinsats.”

– Nu är det mitt ansvar att föra vidare kunskapen och viljan att fortsätta med skötseln till mina barn och barnbarn, säger Pelle Gräslund.

– Kanske lyckas jag, jag tror det. En av mina söner bor här om vintrarna nu, och just i dag arbetar min dotter och hennes man med att bygga gärdsgård här på ön.

Vi går dit och möter dem. De tittar upp och pratar en stund tills dottern med full kraft drar ett spett i marken. Bredvid hålls glöden vid liv för att värma de band som ska viras runt störarna – precis som i forna tider. Det känns som att Pelle kan vara trygg i att intresset har gått i arv.

Skog, äng och bete

När han själv var barn var han liksom i dag Stockholmsbo men tillbringade somrarna i skärgården. Då främst på den närliggande ön Gräsmarö, där den gräslundska släkten äger en av gårdarna som varit i deras bruk i cirka 500 år.

– Första dagen på sommarlovet tog mamma oss till ångbåten vid Norr Mälarstrand. Vi sov i små hytter och vaknade morgonen efter i Gryts skärgård. Hela somrarna arbetade jag och min bror på lantbruk på olika öar. När vi inte gick med lien fiskade vi, berättar han.

Vi vandrar genom slåtterängen i sin allra tidigaste vårskrud med vitsippor och enstaka uppvaknande orkidéer som färgklickar bland ek och hassel. Familjen har under många decennier skött slåtterängen, betesmarkerna och skogen på ön med stor omsorg. Men de är inte en bondefamilj. Pelle Gräslunds far var tjänsteman i Stockholm, och från början var han motvillig till att ta över skötseln av en av gårdarna på Grönsö.

– Han tyckte att det skulle vara infödda skärgårdsbor som tog hand om och levde av lantbruket på skärgårdsöarna, inte tjänstemän från storstan. Men hans engagemang var stort, och han sökte länge men förgäves efter skärgårdsbor som kunde köpa och bruka gården. Till slut blev det ändå familjen som tog ansvar för ägande och skötsel med eget utboarbete och inlejd hjälp.

Pelle Gräslund studerade sociologi, arkeologi och etnologi, arbetade som amanuens på Nordiska museet och guidade på Skansen. När han 1952 skrev en uppsats om sociala och ekonomiska konsekvenser av byskiften i skärgården uppmärksammades han av University of Chicago och fick stipendium för att studera socialantropologi i Chicago under ett år.

– När jag kom tillbaka till Stockholm igen hoppades jag få fortsätta med studier av etnologi och sociologi, men det blev mest att visa Karl XII:s hatt på museet, och det var inte så inspirerande i längden.

Samtidigt började det bli tydligt att det var svårt att få skötseln av Grönsö att fungera utan att själva äga hela ön.

– Min bror och jag bestämde oss för att tjäna pengar för att kunna köpa ön. Jag slutade som amanuens och började läsa till civilekonom. Efter några år kunde vi 1962 köpa in öns andra hemman.

Ett viktigt mål för skötseln av öns natur är att bevara den biologiska mångfalden. Det är också viktigt att skötseln sker på ett traditionellt sätt, en kunskap som de tagit i arv efter skärgårdsborna. Skogen på ön är inte huvudnäringen men en viktig del av självhushållet. De har fortsatt att bruka tallskogen genom blädningsbruk för att få bränsle, eget gagnvirke samt genom varsamt skogsbete. Lövskogen är en del av ängs- och hagbruket.

– Det är en symbios mellan skogsvårdsskötsel, betesmark och lantbruk, allt hör ihop. För skogen har vi ett sågverk på ön bredvid. Det vore dumt att inte använda virket, som är senvuxet och med en kvalitet som knappt finns att köpa i brädgårdarna.

En pensionerad bloggare

1984 blev Pelle Gräslund pensionär. Sedan dess har han skrivit flera böcker, varit en aktiv bloggare och startat Gryts Skärvårdsförening, som arbetar med att bidra till att skärgårdens bofasta kan överleva och hålla landskapet i bra skick.

– Nu för tiden bidrar jag inte med så mycket muskler, men jag hinner med en del annat! En rolig sak var när Peter Gerdehag gjorde en film om oss på Grönsö. Den fick heta ”Den vackraste ön”. Vi gillade inte namnet riktigt; det finns ju så många andra vackra öar här. Men nog är den fin.

Vi lämnar Grönsö med en önskan om att få återkomma till detta vackra exempel på vad eldsjälar kan åstadkomma. Det känns rätt att familjen Gräslund på sjuttiotalet belönades för en ”oegennyttig naturvårdsinsats”. Kanske var det lika viktigt att ge ett engagemang i arv som att bevara själva slåtterängen.

TEXT: Kristina Sundbaum