Tvära kast i skogspressen

Hormoslyrbesprutningarna på 1970-talet är den mest omskrivna händelsen i skogspressen åren 1968–2003. Ingen annan fråga har väckt större känslor hos allmänheten och vänt opinionen mer mot det moderna skogsbruket.

– Det var en oerhört intensiv debatt som plötsligt blossade upp. Att många reagerade så starkt på hormoslyrbesprutningarna berodde antagligen på att man ansåg att de naggade allemansrätten. Ingen ville plocka blåbär där det sprutats. Politiken var dock ganska vinglig med tillfälliga förbud och tillstånd fram och tillbaka.

Det säger Per Simonsson, Skogsekolog vid SCA Skog, som i ett forskningsprojekt vid SLU studerat skogspressen under perioden 1968–2003. Han har läst över 2 000 artiklar i tidningen Skogen och Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur. Simonsson har ingående analyserat 900 av dessa artiklar för att följa naturvårdsdebatten. Studien ska resultera i en vetenskaplig uppsats.

Det var en oerhört intensiv debatt som blossade upp.

Men det är inte flygbesprutningarna med hormoslyr – för att ta död på lövsly på hyggena – som står i centrum för hans kommande avhandling. Det han framför allt har intresserat sig för är debatten om hyggeshänsyn under den aktuella perioden.

Skogen och Sveriges natur skiljer sig tydligt i hur de behandlade frågan om hyggeshänsyn. Enligt Per Simonssons studie förekommer betydligt fler artiklar i ämnet i tidningen Skogen än i Sveriges Natur.

– Frågan engagerade säkert skogsfolket i stor utsträckning och var en mer central fråga för dem än för Naturskyddsföreningen. Skogen tog även på sig en betydande pedagogisk roll under 80-talet att föra ut kunskap om hur man skulle kunna göra nytta med hyggeshänsynen, vilka arter och liknande som gynnades. Man hade många reportage om den här typen av åtgärder.

Hyggeshänsynen var aldrig en av Naturskyddsföreningens stora hjärtefrågor, vilket märktes i bevakningen.

– Naturskyddsföreningen har haft andra skogsfrågor som man lagt större vikt vid, som skyddet av urskogar och fjällskogar, som att begränsa eller helt sluta med dikning, gödsling och besprutning. Sveriges Natur skrev även mer om avverkningen av de glesa så kallade 5:3- skogarna.

1970-talet var ett årtionde då inte enbart hormoslyr stod på agendan. Andra kontroversiella frågor var den omfattande dikningsverksamheten, hyggesplöjningar och införandet av nya trädsorter som contortatallen.

På 70-talet utvecklades den första naturvården. Fältbiologerna gav ut boken 'Skogsbruk och ekologi'. Skogsstyrelsen publicerade flera handböcker i flora- och faunavård, den första kom 1979.

Den växande mekaniseringen inom skogsbruket medförde dessutom att många skogsarbetare förlorade jobben. Det innebar att skogsbrukets rykte försämrades ytterligare och uppmärksammades i pressen.

– Det här decenniet, 1970-talet, var skogsbruket hårt ansatt från flera håll. Den ideella naturvården, allmänheten, massmedia, främst kvällspressen med kolumnister som Åsa Moberg, var ytterst kritiska mot hur skogsfrågorna hanterades.

Stora hyggen på 200–300 hektar upprörde många, men nu började storskogsbruket visa viss hänsyn, även om den främst var av estetisk karaktär. Man lämnade några träd och lite impediment, försökte göra hyggena en aning mindre för att skapa mer variation och anpassa dem efter landskapsbilden.

– På 70-talet utvecklades den första naturvården. Fältbiologerna gav ut boken ”Skogsbruk och ekologi”. Skogsstyrelsen publicerade flera handböcker i flora- och faunavård; den första kom 1979.

Under 60-talet hade den största naturvårdsfrågan varit igenplanteringen med gran på tidigare öppna betesmarker i tätortsnära miljöer som övergivits på grund av strukturomvandlingen inom jordbruket. Men i slutet av 70-talet och i början av 80-talet insåg forskare vid Skogshögskolan (sedermera SLU) att det moderna skogsbruket hade en negativ inverkan på många arter. Det vill säga på den biologiska mångfalden, även om begreppet ännu inte var myntat vid den tiden.

Man såg exempelvis att örnars bon fanns i tallar som var över 300 år gamla och att hackspettar och andra arter som är beroende av grova lövträd var på väg att försvinna.

– Detta markerade inledningen på en mer artinriktad naturhänsyn. Man skulle spara gamla träd för örnarna och lövträd för hackspettarna. Skogsstyrelsen engagerade sig i naturvårdsfrågor i början av 80-talet. Ett systematiskt arbete med rödlistade arter påbörjades, förteckningar över minskande och utrotningshotade arter upprättades.

Naturvårdarna kunde nu konkret visa hur många arter som hotades av skogsbruket. De hade inte känslomässiga utan naturvetenskapliga argument som det var svårt för skogsbruket att värja sig mot, och näringen insåg att förändringar var nödvändiga.

Simonsson framhåller att under 80-talet var kritik mot hyggen i allmänhet ingen större fråga. En het potatis var däremot avverkningen i fjällnära skog, som det ofta skrevs om. Förbudet mot avverkning av fjällnära skog över en viss gräns hade hävts av Domänverket med motiveringen att man blivit så bra på att föryngra skogarna även på hög höjd.

Den glesa så kallade 5:3-skogen (enligt paragraf 5:3 i skogsvårdslagen) ledde också till många artiklar och en hel del rabalder. Statsbidrag på hundratals miljoner kronor beviljades till markägare som avverkade glesa lågproducerande skogar, som ofta var naturvårdsmässigt intressanta med igenväxande hagmarker och många lövträd.

En stor fråga runt millennieskiftet var hur miljörörelsen utnyttjade konsumentmakt för att tvinga fram förändringar i skogsbruket. Exempelvis satt Greenpeace vid den här tiden på en presskonferens tillsammans med en av Tysklands största papperskonsumenter, Springer-förlaget, och krävde ”kalhyggesfritt” papper. Resultaten lät inte vänta på sig. Miljöhänsynen ökade markant, och även frivilliga avsättningar av värdefulla skogsbestånd genomfördes.

I förlängningen ledde detta till att konsumenterna krävde certifiering av skogsprodukter – och grunderna lades för de kriterier som måste uppnås i de olika certifieringssystem som vi ser i dag.

Per Simonssons avhandling sträcker sig fram till år 2003. Men han följer förstås även den aktuella debatten och har tankar om det som händer 2014.

– Det finns bland annat en intressant diskussion om hänsynen till skogens sociala värden; skogar nära tätbebyggda områden som är en värdefull källa till rekreation. Är det möjligen så att vi glömt bort människan i ivern att bevara andra arter?

TEXT: Per Johansson