Björn Sprängare vill utveckla inhemskt skogsägande i Baltikum

Sedan drygt tio år hjälper Skogssällskapet svenskar att köpa och förvalta skog i Lettland. Nu finns Skogssällskapet även i Estland och Litauen. Men även det inhemska skogsägandet måste öka och utvecklas, menar Björn Sprängare.

Björn Sprängare är styrelseordförande i Stiftelsen Skogssällskapet. Han är övertygad om att utländskt kapital som investeras i Baltikum stärker regionen:

– Men inte tillräckligt långsiktigt, säger han. Även lokala ägare måste vilja bruka sina marker, om utvecklingen ska bli socialt hållbar.

Björn Sprängare konstaterar att intresset hos privata skogsägare att sälja skogsmark till utländska ägare har varit och är stort i såväl Lettland och Estland som Litauen. Orsaken är, menar han, att många jordlotter är små och ligger isolerat och därför kan vara svåra att bruka långsiktigt. Men han ser även kulturella orsaker till att många baltiska skogsägare väljer att sälja sin skogsmark.

– Många ser inte marken som en tillgång, vilket inte är konstigt eftersom markägartraditionen bröts när hela näringslivet, inklusive skogsmarken, förstatligades av den sovjetiska ockupationsmakten i slutet av andra världskriget.

En nyckel är att bidra till ökade kunskaper hos befolkningen som äger mark.

När det gäller synen på skog och skogsbruk drar Björn Sprängare paralleller mellan Baltikum i dag och Sverige vid tiden för Skogssällskapets bildande 1912. Tanken då var att återbeskoga de sydsvenska ljunghedarna efter att sågverksnäringen tagit hand om virket och lämnat hyggena att föryngras naturligt – med dåligt resultat.

– I Sverige finns i dag en nationell medvetenhet om att skogsbruk är långsiktigt – att det vi sår i dag ska skördas av kommande generationer. Men vi behöver bara gå 100 år tillbaka i tiden för att se hur sågverksnäringen kortsiktigt exploaterade den svenska skogsmarken. Den medvetenhet vi nu tar för given i Sverige bygger på skogspolitik och en långsiktig uppbyggnad av kunskap och kompetens. I Baltikum finns av historiska skäl ännu inte denna nationella medvetenhet.

I Baltikum privatiserades marken i början av 1990-talet när Estland, Lettland och Litauen återfick sin självständighet. De fastigheter som lämnades tillbaka var ofta genomhuggna och ungskogsdominerade, och stora arealer skog hade uppstått genom naturlig föryngring av före detta jordbruksmark. Björn Sprängare ser det som en av Skogssällskapets uppgifter att bidra till att den privatägda baltiska skogsmarken sätts i produktion igen.

– Skogssällskapet är inte i Baltikum för att exploatera. Länderna står inför ett gigantiskt restaureringsprojekt, precis som vi gjorde i Sverige i början av 1900-talet. Vi har kunskap och kompetens när det gäller att bygga upp ett hållbart brukande och bidra till att bevara de stora naturvärdena. En nyckel är att bidra till ökade kunskaper – hos befolkningen som äger marken – om hur man brukar skogsmarken för att ta tillvara de olika värden den har.

Till dem som kritiserar Skogssällskapet för att hjälpa utländska investerare att exploatera skogstillgångarna i Baltikum upprepar Björn Sprängare att Stiftelsen Skogssällskapets ändamål sedan starten 1912 är att främja skogshushållning och naturvård.

– Då skedde det genom återbeskogning av de sydvästsvenska ljunghedarna. I dag sker det genom kunskapsutveckling och målanpassad skogsförvaltning i egna och andras skogar i Sverige, Baltikum, Finland och Norge.

Ska Skogssällskapet få utväxling för sin idé även i Baltikum krävs en tydligare politisk vilja – en intention som pekar ut hur regeringarna vill att skogen ska bidra till folkhushållet och samhället i stort.

– Jag vill uppmana politikerna i Baltikum att analysera skogsbrukets potential och våga tro på att skogen är viktig. Med stora och långsiktiga satsningar på skogen från statsmakternas sida skulle industriinvesterare, i högre grad än vad som är fallet nu, våga ta risker.

– Det skulle gagna inte bara investerarna utan hela samhället med fler arbetstillfällen, ökade skatteintäkter och högre värden på skogstillgångar. Skogssällskapet kan med sina erfarenheter och sin kompetens vara en tillgång för regeringarna i en sådan process.

TEXT: Malin von Essen