"Timret har alltid varit skogens ryggrad"

Björn Hägglund

"Framtiden finns ju redan! Den står där redan, men vi kan fortfarande dana den", säger Björn Hägglund. Foto: Sverker Johansson

Hur sköter en man som under sitt yrkesliv hunnit med att vara skogsforskare, chef för skogsutbildningarna, generaldirektör för Skogsstyrelsen och ledare för ett gigantiskt skogsföretag sin egen skog? Skogsvärden har träffat Björn Hägglund på Berg, hans fastighet utanför Vallentuna norr om Stockholm.

Björn Hägglund

Foto: Sverker Johansson

– Du frågar om framtidens skog, säger Björn Hägglund. Ja, den finns ju redan! Det är lätt att glömma det ibland, att den står där redan, men att vi fortfarande kan dana den. Beståndsvården, skötseln, den är oerhört viktig.

– För timret har alltid varit skogens ryggrad. Och jag tror att det förblir så under överskådlig framtid. Bra kvistkvalitet och raka stammar står sig. Och när jag ser på min egen skog ser jag att jag varit feg. Jag borde röja hårdare; det skulle ge stabilare och grövre bestånd – och på sikt ett bättre utfall på timmersidan.

– Så jag siktar på sågtimmer. Även i rena björkbestånd; jag tror att lövtimmer är en värdefull framtidsprodukt. Det är ett tungt betestryck på tallen, så jag prövar även hybridlärk. Den växer fantastiskt bra! Hybridasp har jag också prövat, men det har väl inte lyckats lika bra. Kanske var det för magert just där.

– Visst, det är riskspridning. På en sådan här fastighet kan jag sprida riskerna och skapa större handlingsfrihet. Om framtiden vet man inte mycket; det gäller att vara beredd på det mesta, både vad det gäller klimatförändringar och marknadsutveckling. Och så gäller det ju att anpassa skogen till markens möjligheter. Jag försöker sköta skogen ordentligt redan i ungdomen för att skapa stabila bestånd. Jag jobbar inte med så stora hyggesytor och är uppmärksam på beståndskanterna. Jag låter till exempel bli att gallra beståndskanterna för att stadga upp bestånden, så att vinden inte hittar en väg in.

Men Björn Hägglund är också noga med att hålla uppe värdet på sin fastighet:

– Jag sparar mer än jag måste, sett till certifieringsreglerna och min avkastning. Men jag tycker att det är rationellt – det håller uppe värdet på fastigheten. Ska du köpa skog i Mellansverige i dag får du ge 450–500 kronor kubiken. Med ett rimligt effektivt skogsbruk landar avkastningen på 200 kronor. Så för fastighetsvärdets skull måste du hålla dig med hyggliga volymer för att vårda värdeutvecklingen. Själv siktar jag på i medeltal cirka 150–160 kubikmeter per hektar.

Björn Hägglund tror på sågtimret. Men under hans tid i skogen har vi sänkt omloppstiderna drastiskt. Påverkar inte det timmerkvaliteterna?

– Jo, men trots att det inte längre är det senvuxna timret som är vår produkt har det nordiska timret ändå sina fördelar jämfört med tropiska tallar, eucalyptus och annat vi har att konkurrera med. Vi kan på relativt kort tid, trots vår position här i norr, producera ett lätt virke med en fin formstabilitet. Det ger stora fördelar vid både byggnation och möbeltillverkning.

Man kan invända att just det ägnar vi oss inte åt i någon stor omfattning, när det gäller timret; förädling framåt i kedjan alltså. Det största som hänt är väl att vi börjat hyvla brädorna?

– Ändå finns det en del framgångsrika entreprenörer på sågsidan som jobbar flexibelt och är duktiga på att anpassa sig till marknaden.

– Jag sitter själv i AB Karl Hedins styrelse. De gör i dag bland annat emballage och har egen byggkedja, men det har tagit många decenniers arbete att bygga upp det. Man måste utgå från en bra verksamhet i grundrörelsen. Det tar tid och det är svårt.

Och Björn Hägglund bör väl veta, för han har varit med ett tag. Efter jägmästarexamen 1968 gjorde han akademisk karriär och blev 1983 dekanus för SLU:s skogsfakultet. Därefter ledde han Skogsstyrelsen under sex år innan han blev skogsdirektör och sedermera vd för Stora. Därefter vice koncernchef i Stora Enso. Han har haft stora framgångar, som skapandet av ”nya” Billerud och grundandet av Veracel i Brasilien. Och för all del motgångar, till exempel en omtalad felsatsning på tryckpapper i USA för mångmiljardbelopp. Pengar som Stora Enso kunde ha haft nytta av när man nu söker sina nya produkter. Men det är lätt att vara efterklok.

För det är omvittnat svårt att sia om framtiden. För 40 år sedan satt Björn Hägglund och lyssnade på Skogsveckans högtidstal. Det handlade om hur skogsråvaran snart skulle ersättas av olja på de flesta punkter.

Jag hoppas att skogen går till nya material istället. Men när man sedan slitit ut fibern efter återvinningsrundorna kan man väl med gott samvete elda upp den.

– Då blev man lite kall, säger han. Men sedan kom ju oljekrisen, och därefter har det ju gått hyggligt, måste man väl säga. Men i det närmaste perspektivet står vi inför stora prövningar. Utbudet av möjliga produkter smalnar snabbt av nu när tryckpapper på allvar ersätts av digitala media. Ska vi hålla uppe värdet på våra skogar är det viktigt att vi hittar den avsättning som behövs.

– Förpackningar och hygien ser för all del bra ut framöver. Här förser vi dessutom papperet med alltmer intelligens i form av sensorer och interaktion. Via WWSC (Wallenberg Wood Science Center), där jag sitter i styrelsen, ser jag också hur möjligheterna ökar på materialsidan med nanoteknologi, biopolymerer och kompositer.

– Men det kräver stora insatser att nå dit. Och det tar tid. Vi ska i många fall bygga nya kompetenscenter och gå från grundforskning till innovation innan produkterna når marknaden.

Skogsnäringen har uppfattats som konservativ, visst, men med investeringstunga anläggningar, där en pappersmaskin kostar flera miljarder och bruttomarginalen ska finansiera kapitalkostnaden, har det varit lönsamt att först och främst jaga innovationer som effektiviserar utfallet av bulkprodukter från de här anläggningarna. Men nu är vi inne i paradigmskiftet och måste hitta framtidens produkter.

Och energiprodukter, undrar vi?

– Jag hoppas att skogen går till nya material i stället. Men när man sedan slitit ut fibern efter återvinningsrundorna kan man väl med gott samvete elda upp den.

Vi åker en sväng, tittar på fastigheten. Vi färdas i ett småbrutet landskap med kullar och åsar, åkrar och gamla betesmarker.

– Det här är vikingarnas gamla landskap. Långhundraleden, som vikingarna använde, går förbi här nere, säger Björn Hägglund. Och brukandet här har i hundratals år baserats på ägarnas mål och behov. När jag själv började på Skogsstyrelsen skulle vi tvinga skogsägarna att avverka sina 5:3-skogar, ofta gamla ekbackar och igenväxande hagmarker. Och så kallade inaktiva skogsägare skulle tvingas slutavverka ’överåriga’ bestånd. I dag vill samhället spara dessa objekt. Så samhällets syn kan svänga 180 grader under en omloppstid. Den här typen av marker sköts nog bäst, också från naturvårdssynpunkt, av dem som bor här, utan att samhället lägger sig i för mycket.

En invändning är förstås att i ett bolag som äger miljoner hektar når man inte automatiskt samma mångfald. Är det inte mera det debatten handlar om?

– Så här långt i huvudsak, ja. Men diskussionen rör i allt högre grad privatmarkerna. När det gäller bolagen har det ju tidvis varit rejäla konflikter. I början av 1990-talet var jag själv med om att utveckla FSC-systemet. Från början var det tänkt som en plattform där skogsbrukets olika intressenter kunde konkretisera sina önskemål och få fram gemensamma certifieringsregler för skogsbruket. Det fungerade fint de första tio åren eller så, men tyvärr har det blivit alltmer tvistande om detaljer, och i dag verkar det ibland som om man ägnar sig åt rent felfinneri. Och då blir det svårt för skogsbruket, som ju är en öppen fabrik. Allt är synligt. Och folk gillar inte när man hugger ner skogen. De gillar inte att stigen körs sönder, de gillar inte markberedning. Så vi måste sköta oss väldigt bra. Annars är jobbet inte gjort.

– Marciej Zarembas artikelserie i DN var ju journalistiskt lysande. Han visade ju tydligt hur glappet i samhället ser ut när det gäller förståelsen för skog och skogsbruk. När vice statsministern efter att ha läst DN står i Almedalen och säger att man måste stoppa skövlingen ... ja, vad ska man säga ... det är något mindre lysande. Principiellt tycker jag att staten med en fjärdedel av landets skogar bör ta ett större ansvar för sina miljömål eller, som det heter, använda sitt ägande för att realisera sin politiska vilja.

– Men det finns utan tvekan förbättringsområden som skogsbruket verkligen måste ta tag i. När det gäller körskadorna ser det illa ut, och det har jag själv erfarenhet av här på Berg. Vänder vi inte det här så kommer vi att få ett omfattande regelverk som styr oss i stället. Här finns det ju en koppling till grotuttaget också. Hur vettigt är det egentligen att skicka groten till förbränning när du dels måste ha något att köra på för att undvika körskador, dels ska hålla uppe näringsförrådet i marken?

– Jag tar själv ut grot. På det ena av mina senaste två hyggen gjorde jag det, i en kraftig granskog med bra bärighet. På det andra hygget användes all grot att köra på, och tyvärr räckte det ändå inte för att undvika en del onödiga körskador.

Och medan vi åker tillbaka till den stora vita mangårdsbyggnaden tänker jag att fler skogschefer borde äga skog. Då kanske körskadorna skulle komma i fokus på allvar och inte fortsätta vara det bestående intryck – och avtryck – som vi lämnar efter oss i landskapet.

TEXT: Sverker Johansson

Björn Hägglund

Ålder: 68 år

Styrelseuppdrag:

  • Alfa Laval
  • AB Karl Hedin
  • Bergvik Skog AB
  • Knut & Alice Wallenbergs Stiftelse
  • The Marcus Wallenberg Prize
  • UN Global Compact Swetree (ordf)
  • Wallenberg Wood Science Center (ordf)

Våra tjänster

Vill du prenumerera...

...på vårt nyhetsbrev?

Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.

...på Tidningen Skogsvärden?

Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.